Igår åkte vi in till stan. Shoppa lite, kolla lite inredningssaker och huvudmålet: arbetsförmedlingen. Träffade Trevliga-Inger och det kände jätte bra, ska tillbaka om ca 3veckor för uppföljning.
När jag var på arbetsförmedlingen i Malung för första gången bad jag till gud att ingen som jag var bekant med skulle befinna sig i den byggnaden. Jag har fått känslan av att det är nästintill skamligt att gå till arbetsförmedlingen. Som om att man är värdelös för att man inte har något jobb. Alla som gå in genom dörren ser osäkra ut, tittar ner i golvet och att söka ögonkontakt med någon därinne är högst FÖRBJUDET. Är det så eller är jag ute och cyklar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar